OM MAN VÄNTAR TILLRÄCKLIGT LÄNGE
jag håller mig fast vid minnet av ett spöke. Jag kan se dess vackra drag och höra dess sammetslena röst men jag kan varken ta på den eller känna dess en gång varma hand. Den är där konstant som en smärtsam påminnelse. Allt som var levande var en fröjd för hjärtat; värmen från din famn under höstens kyla ersatte den sköna sommarvärmen, blicken din gjorde den blåaste oceanen full av avund och våra hjärtan blommade mer än vad våren någonsin skulle kunna göra. Men vi valde att sätta eld på den färgsprakande ängen och när det flammade som mest valde vi att blunda. Du blev en del utav askan och lämnade en kyla som skulle kunna få solen att slockna och en smärta som all jordens levande varelse inte skulle klara av tillsammans. Och ditt spöke finns där, varje dag, för att påminna mig detta om och om igen.